Gemenskap som beredskap

Maten som bränsle

Efter att ha samlat signaler från nutiden kring hur framtidens hållbara matsystem skulle kunna te sig började en insikt växa fram. Maten är bränsle för att vi ska kunna såväl överleva som leva och må bra. Och ett hållbart matsystem är ett matsystem som kan upprätthållas och upprätthålla liv över tid. Detta ledde oss in på beredskap och resiliens, samarbete och gemenskap mellan människor, men också samarbete och gemenskap med naturen och planeten i stort.  

Vad är det egentligen som bygger beredskap och resiliens, för oss som individer och på samhällsnivå?  

Beredskap i civilsamhället

De som tar hand om samhällets mest utsatta barn tittar ofta efter barnets förmåga att etablera relationer, då det anses vara en av de absolut viktigaste skyddsfaktorerna för barnets framtida hälsa. På kollektiv nivå sker beredskapsarbete naturligtvis i det offentliga, i kommuner och myndigheter. Men samtiden pekar mer och mer emot att även vi i civilsamhället, gräsrötterna, behöver bidra till samhällets resiliens och sammanhållning. För det krävs naturligtvis tid, och vana – två faktorer vi verkar ha brist på i dagens samhälle. Civilsamhället behövs och vi som människor har kanske till och med något att vinna på att bli mer sammankopplade med varandra, den fysiska platsen vi bor på och de sammanhang platsen har potential att ge upphov till?  

Den civila beredskap vi uppmanas till idag är den vi åstadkommer var och en för sig eller inom kärnfamiljen – med vevradion, vattendunken och konservburkarna. Ett uttryck för vårt samhälles höga värdering av självständighet, men också för hur vi till följd av den värderingen organiserat oss och byggt våra samhällssystem. Men är det ens möjligt att hacka upp och lägga ut beredskapsarbetet på samhällets minsta beståndsdelar, individen och familjen, på det sättet? Vad blir konsekvensen den dag du har mat men din granne står utan – eller vice versa? Är vi då verkligen så frånkopplade varandra som det idag kan verka? Värderingen om självständighet och frikoppling till varje pris – ligger den i vår natur, är den ens mänsklig? Eller hänger bristen på sammanhållning, relation och samarbete ihop med det existentiella lidande fler och fler upplever? Krisen och kriget, till och med föreställningen om dem, för med sig en känsla av brådska och angelägenhet som ställer samhällets djupt rotade värderingar och normer på spets. Ett fönster för förändring som vi ville öppna på vid gavel för att utforska ett möjligt framtida scenario.  

Gemenskap som en del av beredskapen

I den uppdaterade versionen av MSB:s broschyr Om krisen eller kriget kommer finns passagen om beredskap genom relation, att förmågan att samarbeta med dem som bor nära kan vara ett sätt att bättre klara av och återhämta sig ifrån en krissituation. Att väva trådar och bygga broar med dem vi har runt omkring oss för att stärka samhället redan innan krisen kommer.  

Vad är det vi saknar idag, som gör det svårt för oss att knyta an? Vilka förutsättningar behöver vi etablera för att både tillfälle och förmåga för gemenskap som beredskap ska uppstå?  

Idag ser vi sårbara matsystem, stress och frånkoppling i samhället, upprätthållna av de strukturer vi skapat. Om vi istället vill se anknytning, sammankoppling, gemenskap, tillit och resiliens, hur ser förutsättningarna ut då? Värningsverket syftar till att skapa sådana förutsättningar. Att värna om livet i vår stad snarare än att värna mot yttre hot. En ny värnplikt har tagit form.